1:a december

Oj vad tiden har gått fårt men ändå inte, en konstig känsla. Jag tog en vilodag i går från bloggen. Jag var lie trött när jag kom hem fråm jobbet. jag mådde bra efter biopsin. hade jag inte haft  mina nervsmärtor i höft och rygg, då hade jag inte märkt att jag var allvarligt sjuk.

Det står så om lungcancern att der är lömsk och att man kan ha den en längre tid utan att märka av den. Så ni som misstänker något speciellt ni rökare stå på er hos Primärvården.

I dag skall jag även arbeta lite. Sen kommer Elton och Catrin på lördag, min pussgurka. När jag ser den lille blir jag så stark i sinnet att det finns bara en väg att kämpa, så det står härliga till.

Jag känner att jag har lite kortare stubin än vanligt, jag tror att det beror på att jag hela tiden har lite eller mycket ont. Ni som pratar med mej får ha lite överinseende med det. jag kan inte rå för det.

Och är jag dum så säg till mej det behöver jag. Och då säger min familj med vår patetiska humor, kan hon ha kortare stubin. Ja ja bryr mig inte så mycket.
Oavsett så vet dom att jag älskar dom väldigt mycket, och att jag skäller ibland är för att jag vill deras bästa.

Jag vet  att jag sen länge respekterat mina barn att de är vuxna självständiga individer. Jag är sååå stolt över dem, och givetvis deras livskamrater Anna och Peter. Fotot i förra inlägget är från en perukfest för några år sedan, man blir glad av lite stollighet vi är sådana i vår familj.

Kram och en go dag
carpe diem