Lilla cystostatikan

Här är min gamla väninna Pia, våra barn är jämngamla och har firat semestrar tillsammans när barnen var små, Vi träffas inte jätte ofta nu för tiden men det känns som vi alltid har varit goda vänner. Tack Pia för att du hjälpte mig i dag. Vi fick en jätte trevlig dag.

Nu var den lilla behandlingen gjord. Jag steg upp 06,30 i morse, Jag får ta till en halvtimma för att smärt stillande skall ta så jag kan ta mej ur sängen. Men de sista morgnarna har jag vaknar utan att behöva ha det som första tanke. Jag bullade upp mej i en annan sovställning i natt och vaknade som jag somnade.
Och åter en morgon utan att behöva vänta 40 minuter på lindring. På något sätt så förtränger man obehagligheter men visst är det så när Bosse säger att så kunde du inte göra förra veckan och dylikt.Han ser mer framsteg än vad jag vet, jag glömmer mycket så det är nyttigt att bli påmind.

I dag svingade jag mej in i Pias Volvo som jag gjort i hela mitt liv när jag sätter mig i en bil. Så inget krångel med rumpan först och huvudet sen och ett djupt andetag för att få hjälp med högerbenet.

Så visst lönar det sej att vara  en enveten tant som akdrig någonsin ger sig .Så visst är det framsteg. På lung-dagvården Har jag träffat Ankie, vi har ockuperat oss i varsin fåtölj till höger i rummet.

Här är Ankie. Det är alltid trevligt att träffa dej. Vi är i samma fas i behandlingen.

Och här har vi Maria och Jeanette, de är alltid lika trevliga och tillmötesgående. Två syrror som har valt rätt yrke här i livet. Ni är så underbara. Till och med när ni sticker mig i armen med stor skicklighet.

 Och här kommer Majornas störste Bobbycardriver.

Kramar i massor till er alla som läser och är med mej på blogen.

Carpe Diem